Skuggan i läsformat

Just nu är uppdateringen lite halvt dålig. Jag planerar inte riktigt mina inlägg utan skriver dem bara, och det blir mycket IRL. Men jag bloggar gärna om IRL så jag tänker nog fortsätta med det, men självklart kommer det SSO inlägg också. Men jag är inte jättesugen på just SSO utan jag loggar in mest för klubben just nu. I skolan idag så hade vi i alla fall en förberedelse inför skriftliga nationella prov. Jag älskar att skriva berättelser så till skillnad från andra blir jag jätteglad när vi måste sitta och skriva i 80 minuter utan paus, haha. Man skulle skriva om något som man kan koppla till ordet flykt, och jag vet att med tanke på hur det ser ut i världen idag så skrev många om att man flyr från krig eller klimatförändringar. Men jag kände inte riktigt för att skriva om något sådant utan skrev om en verklighetsflykt istället. Jag hoppas att man kan koppla denna berättelsen till det, men jag tror det åtminstone. Det är samma berättelse som Skuggan ungefär, men inte riktigt. Jag hade "bara" 80 minuter på mig att skriva och i läsformat hade Skuggan kunnat bli hur lång som helst typ, men jag försökte skriva så bra som möjligt på den tiden vi fick. Så yes, här kommer berättelsen. :)

Idag var det den tjugoandra December. För många människor var det julpynt som skulle hängas upp och julgranar som skulle dekoreras, men för Lydia var det inget speciellt. Julen var enligt henne onödig, jobbig och uttjatad. Den brukade vara något hon alltid såg fram emot. Att spendera tid med familjen och kompisar under julen brukade alltid vara något hon älskade. Ja, brukade.

Lydia gick vid sidan om hennes mamma Susan, som alltid hade älskat julen. Susan hade fått Lydia att motvilligt följa med in till staden för att handla julklappar, och det bästa var såklart att ta en bild med tomten. Susan förstod inte att Lydia snart var femton och brydde sig inte ett dugg om att varken handla julklappar eller ta en bild med en fejkad tomte. Egentligen trodde inte Lydia att Susan brydde sig särskilt mycket om julen, eller någon annan högtid. Men hon försökte allt vad hon kunde att hålla ihop familjen som Lydia förstört enligt hennes pappa, så egentligen var det nog bara ett påklistrat, fejkat och obehagligt leende som Susan ständigt bar på. I staden på gatan gick det fullt med människor som var glada och exalterade inför julen. Små barn tvingade sina föräldrar att stå i en tjugo minuters kö bara för att få träffa tomten och Susan drog ett djupt andetag när hon väl kom in till den centrala delen av staden. Tomten stod där, iklädd en röd dräkt med en “ren” bredvid sig, fast egentligen var det bara en häst med renöron men barnen visste inte bättre.

-Kolla vad fina alla dekorationerna är! Sa Susan entusiastiskt och tittade på Lydia.

-Mamma, det såg ut såhär förra året också. Mumlade Lydia och sneglade på Susan. Men Susan skakade på huvudet och pekade på en halmbock som stod i ett hörn.

-Den är ny. Menade hon och gick sedan hastigt iväg för att ställa sig i kö till tomten. Lydia suckade och sprang efter sin mamma innan de skulle tappa bort varandra, då det nog kunde hända när exakt alla i staden hade en tomteluva på sig, inklusive Susan. När Susan väl kom fram till tomten undrade hon om Lydia ville vara med på bild, men Lydia bara skakade på huvudet och tog bilden själv på sin mamma bredvid “renhästen” och tomten.

När de väl kommit hem hängde Lydia upp bilden i stallet i en ram där en bild på hon och hennes tidigare bästa kompis fanns med. Hon tog ut bilden ur ramen, knycklade ihop den till en liten boll och slängde den i soptunnan. Sedan satte hon upp bilden på hennes mamma med tomten.

-Äntligen hittade jag en bättre bild att sätta in där. Mumlade hon för sig själv och gick vidare ut till boxarna. I en av boxarna stod hennes egna häst Galante. Hon försökte titta på honom men varje gång hon gjorde det så kom känslorna fram, och minnena kom tillbaka. Minnen som hon inte klarade av att hantera. Men Galante var lerig, hungrig och i behov av att borstas. Så hon hade inget val. Sakta drog hon borsten över hans leriga päls som snabbt blev mjuk. Galante njöt av uppmärksamheten och lutade huvudet långt ner i marken och halvsov med ögonen slutna. Bakom hörnet dök Susan plötsligt upp och klappade sin dotter försiktigt på axeln. Lydia ryckte till men vände sig inte om.

-Vill du inte komma in och julpynta med oss? Viskade Susan försiktigt och höll kvar handen på Lydias axel. Men Lydia skakade loss handen på axeln och stirrade rakt in i Galantes päls.

-Förstår du inte att jag inte vill? Det är inte samma sak längre. Svarade Lydia sin mamma med och fortsatte att borsta, långsammare denna gången. Plötsligt kom Susan in på ett ämne som Lydia alltid har undvikit att prata om. Alla i hennes närhet har faktiskt undvikit att prata om det. Skolkamrater, släkt, kompisar, till och med främlingar visste om det.

-Är det inte dags att åka till JBI för att få reda på vad som hände..?

Lydia avbröt sin mamma innan hon sa “du vet vem.” Folk trodde att det var ett slags lagbrott att säga hennes namn.

-Ellen, du kan säga hennes namn. Sa Lydia tyst. Sedan upprepade hon det. -Ellen…

-Ja, Ellen. JBI har velat att vi ska komma till deras kontor i flera månader nu. Vi har planerat än massor av möten men varje gång har du skrikit att du inte vill gå dit, och jag har fått boka om. Vad tror du kommer hända sen? Tänk om de verkligen har hittat något om.. du vet.. jag menar, Ellen. Förklarade Susan för sin dotter. Lydia fortsatte att stirra in i Galantes päls tills hon bestämde sig för att vända sig om.

-Det finns inget vi behöver veta om vad som hände. Hon är borta nu, hon är död mamma. Sa Lydia med ett försök att hålla en stadig röst och tittade rakt in i sin mammas mörkbruna ögon. Susan tittade ner i marken, hon ångrade nog att hon tog upp ämnet i försök att få ett annat svar än det hon alltid fick: Ellen är borta. Död.

-Jag..jag går in nu, okej? Säg till om du behöver något sen. Vi måste nog få upp granen nu. Sa Susan och försökte få fram ett leende samtidigt som hon vände sig om och gick in i huset. Lydia försökte hålla minen fram tills Susan hade försvunnit ur synhåll. Sedan kom den första tåren, sen den andra och till slut slutade det med att hon brast ut i tårar mot Galantes päls.

Nästa dag såg Susan väldigt mer stressad ut än vanligt, och hon vandrade fram och tillbaka i köket medans Lydia satt på stolen vid bordet och rörde runt i flingorna. Några gånger tittade Susan på sin klocka och ibland hoppade hon till så fort mobilen surrade till, trots att det bara var en like på Facebook hon hade fått. Lydia märkte att något var fel men hade inte orken att bry sig om det. Men till slut när Susan skulle hälla i mjölken i kaffet och skakade så mycket att hon spillde ut allt över hela bordet så fick Lydia nog och frågade.

-Vad är det mamma? Är det på grund av igår? Sa Lydia stelt och undvek att möta Susans blick. Susan la ner mobilen som hon hade hållt hårt i handen hela morgonen på bordet och gick för att hämta papper att torka upp mjölken med.

-Åh nej, det är okej älskling. Ingen fara. Det är bara… ehm, jobbet. Svarade Susan nervöst och tittade mot sin mobil som surrade till. Hon sprang hastigt fram för att ta tag i den men innan hon fick tag i den hade Lydia redan fått mobilen i handen och läste meddelandet. När hon väl läst klart det spärrade hon upp ögonen och Susan ryckte mobilen ur hennes hand. Meddelandet var från JBI och de ville att Lydia skulle komma till deras kontor, omedelbart. Och om hon inte “hade möjlighet” att dyka upp skulle de dyka upp vid hennes dörr och fråga ut henne där.

-Mamma, varför berättade du inte? Frågade Lydia. Susan tittade stressat på hennes dotter och satte sig sedan ner på stolen.

-Efter din reaktion igår ville jag inte säga något. Jag tänkte.. jag tänkte inte alls. Förklarade Susan med en medlidande röst. Lydia stelnade till och sa till sin mamma.

-Jag vill inte åka dit mamma, då får de komma hit, framför vår dörr.

-Lydia, förstår du inte? Du flyr bara från verkligheten och vill inte ta reda på sanningen om vad som hände din bästa vän. Varför? Vad är det som är så svårt? Vill du inte få reda på vad som hände?! Susan hade tappat tålamodet och skrek nu. Lydia stirrade rakt ut i fönstret och tänkte på hela händelsen. Det fanns bara ett svagt minne av vad som hände. Var det hennes fel att Ellen var död? Susan tog sin väska och tog på sig sin jacka.

-Nu åker vi. Sa Susan strängt. -Jag orkar inte med detta längre, okej? Det enda du gör är att fly från dina problem, och verkligheten Lydia. Det är dags att ta tag i dem och jag har inte velat pressa dig innan, men jag orkar inte längre. Nu följer du med mig till Jorvik City till JBI kontoret, okej? Fortsatte Susan.

Lydia svarde inte, eller ens nickade för den delen. Hon tog bara på sig sin jacka och sina skor och följde med sin mamma ut till bilen. Lydia ville att vägen dit skulle kännas lång, så att hon fick tid att fundera. Men det gick fort, alldeles för fort och plötsligt stod de båda utanför JBI kontoret redo att gå in. Susan pratade in till en liten apparat och en kvinnlig röst svarade med en strikt röst att Susan inte fick följa med in på kontoret. Lydia tittade nervöst åt Susans håll men Susan bara nickade och bad henne att gå in. Så hon gick in. Stämningen var stel och vägen var lång fram till bordet där de satt. Lydia gick raskt fram till bordet och vakten bakom henne pekade på stolen som var mitt emot en annan person. Personen hette Jamie, för det kunde man se på namnbrickan. Hon var neutral i blicken och sa ingenting förän dörrarna var stängda och vakten hade gått ut, fast där var fortfarande en vakt kvar bakom Jamie.

-Okej, Lydia. Du var en nära vän till din bortgångna vän, Ellen, eller hur?

Lydia nickade.

-Vi har hittat något som vi tror kan tillhöra henne. Sa Jamie och drog upp en hjälm ur en påse. Hjälmen var mycket bekant och den hade definitift tillhört Ellen. Lydia fick en stor klump i magen och tittade på hjälmen.

-Var den här hjälmen Ellens hjälm? Frågade Jamie. Lydia nickade. När hon såg hjälmen fick hon plötsligt några minnen tillbaka från dagen Ellen försvann. Det var när hon red upp för ett brant berg och Ellen galopperade iväg från henne med sin häst. Lydia hade skrikit åt henne att stanna men Ellen hade bara fortsatt galoppera. Där var många svarta luckor i alla minnen men nästa scen var när Ellens häst stegrade, och vägrade gå fram när hon stod vid en klippa. Hon skänklade allt vad hon kunde för att få den att gå fram men den ville inte alls. Den stegrade och Lydia stod bara och tittade på. Varför gjorde hon det? Varför gick hon inte och hjälpte Ellen? Var det hennes fel att Ellen dog? Fast i minnesscenen skrek Lydia till Ellen att hoppa av, men det var som att Ellen bara försökte och försökte utan att testa några andra lösningar. Klippan hon stod vid var brant och för varje sekund som gick så backade Ellens häst bara närmre och närmre klippan. Lydia minns att hon skrek till Ellen att hon skulle hoppa av.

-Lydia, är du kvar med oss? Sa Jamie. -Vi vet att du har haft mycket problem att ta tag i detta problemet. Det har varit som en slags verklighetsflykt för dig. Så vi tar det lugnt. Är det här Ellens hjälm? Frågade Jamie lugnt igen. Men Lydia kunde bara fokusera på alla minnen som kom tillbaka. Ellens häst stegrade och backade och till slut.. till slut så ramlade den bak och en duns hördes.

-ELLEN!! Skrek Lydia och reste sig hastigt upp. Hon drog bak stolen och sprang ut ur kontoret, förbi Susan som förvirrat stod utanför kontoret och väntade och sedan tog hon den första bussen som gick och åkte hem. Hon var tvungen att gå tillbaka till platsen där det hände.

När Lydia väl var hemma igen kände hon så stor stress, över vad? Hon sadlade Galante så fort hon kunde och den oskyldiga hästen tittade på henne förvirrat och började själv stampa omkring då han blev stressad när hon höll på så. Men Lydia lugnade inte ner honom, det kunde hon inte när hon själv var så stressad. Hon tog tag i stigbyglen, svingade sig upp i sadeln och red iväg i trav över bron tills hon kom ut på skogsvägen och ökade till en okontrollerad och snabb galopp. Hon galopperade förbi alla träd och buskar och Galante höjde huvudet stressat och tittade sig omkring. Det var dimmigt och mörkt och hon såg inte vart hon red, men det var som att någon ledde henne genom skogen. Till slut hittade hon vägen upp för bergspasset och när hon väl kom upp där täcktes hela berget med dimma. Hon kände igen denna platsen så mycket när hon nu var här. Det var här det hände, det var Ellen föll. Men när hon ställde Galante mitt på berget och hoppade av honom, så såg hon en skepnad längre ner på klippan.

-Ellen?.. Sa hon tyst. Det var omöjligt att Ellen ens skulle kunna leva eller höra vad hon sa. Men skepnaden vände sig om och det var, det var Ellen. Lydia släppte taget om Galantes tyglar och gick sakta ner på klippan. Hon kände hur hjärtat slog snabbt, men det gick långsammare ju närmre klippan hon kom. Sedan stod hon ansikte mot ansikte med Ellen.

-Lydia. Svarade Ellen och tittade ner för klippan. Sedan tittade hon på Lydia igen.

-Är du verklig? Frågade Lydia och tittade på Ellen.

-Det får du själv avgöra.. men jag vill bara att du ska veta att det var inte ditt fel. Det bara blev såhär. Sa Ellen. Lydia var förvirrad. Varför såg hon sin döda bästa vän? Levde hon på riktigt? Trots att hon försökte övertala sig själv att vara rädd, springa därifrån, hem från allt så stod hon kvar. Hon var inte rädd. Dimman försvann och det slutade att snöa.

-Men Ellen, vänta! Sa Lydia, som om Ellen skulle gå sin väg. Men det var inte Ellen som gick själv. Det var Lydia som skickade iväg henne, bara som ett minne.

Ett ljus sken över Ellen och plötsligt var hon borta. Dimman kom tillbaka och det började snöa igen.

Lydia stod kvar på samma ställe, hon stirrade ut över hela ön från klippan och föll sedan ner på knä. Orden som Ellen sa upprepades i hennes huvud.

Det var inte ditt fel, det var inte ditt fel, det var inte ditt fel.

Efter den natten så visste jag, att det inte var mitt fel att Ellen dog. Jag visste inte den riktiga sanningen, men varje julafton red jag dit med Galante för att träffa Ellen, och höra henne säga orden igen.

Det var inte ditt fel.